Denna europastandard behandlar de förfaranden för mekanisk provning samt de typer av provstycken som krävs för provning av hårdlödda förband. Hårdlödda förband används i en stor mängd sammanfogningar och kraven på konstruktionen av dessa förband är likaså många; vanligtvis krävs någon nivå av hållfasthet men detta påpekas inte alltid uttryckligen och är ofta av mindre betydelse jämfört med en del andra kriterier som exempelvis att de skall vara hermetiskt tillslutna. Därav följer att en provning som mäter hållfastheten kan vara helt irrelevant då det gäller att bedöma ett förband avsett för en viss tillämpning där hållfasthet är en mindre viktig faktor. Den omständigheten kompliceras ytterligare av att hårdlödda förband nästan alltid är konstruerade för att utsättas för skjuvbelastning och förbandets dimensioner har en mycket större inverkan på skjuv- än på draghållfastheten. De provningar som beskrivs i den här standarden har med framgång använts för att ge information om vissa bestämda egenskaper och där sådan information krävs är det lämpligt att någon av dessa anges. Det är av största vikt att veta att det finns många tillverkningar där ingen av provningarna är tillämpliga och särskilda provningar måste utarbetas som ger nödvändig information (vilken kan vara kvalitativ snarare än kvantitativ). De mekaniska provningar som beskrivs är följande: a) skjuvprovning (se avsnitt 4); b) dragprovning (se avsnitt 5); c) metallografisk undersökning (se avsnitt 6); d) hårdhetsprovning (se avsnitt 7); e) fläkprovning (se avsnitt 8); f) bockprovning (se avsnitt 9).